Som liten unge hoppade jag ofta upp och ner och skrek- Titta, titta! – Ja vi ser. – Titta, titta! – Jaa, vi ser. – Nämen titta då! – Jaaa vi ser! Men ingen såg det liten såg. Vad såg jag då? Ja, jag ” ser” fortfarande dessa för mig uppenbara saker, skeenden med skillnaden att jag inte hoppar upp och ner för att påkalla uppmärksamhet. Ingen idé det för det är alltid intill omöjligt för mig att sätta ord på vad det är jag ser. Hur än jag försöker med ord leder det till missuppfattatningar och då är jag hellre tyst. Några få gånger har jag med väl utarbetad text kommit ganska nära i beskrivningen det jag förnimmer. Det märker jag på reaktionerna från dem jag visat det skrivna. Nu är det inte så att jag dagligen ser på detta sätt. Nej, det händer inte ofta. Däremot fascineras jag dagligen över att saker ur det fördolda närsomhelst kan göra sig skönjbara för oss.