25/8 2008 började det. 7/9 anlände den stora Härskaran. Visste inte vad, vilka dom var. Först kallade jag dom Sändebud. Vet ännu inte vad eller vilka dom var som var ”inne?” i mig. Numera kallar jag dom eller det Besökare. . Under denna dryga månad rådde total kaos av allehanda skeenden, det ena märkligare än det andra. Och jag var som en marionett-docka i deras händer. Upplevelserna var allt mellan helvete och himmel. T.ex varje natt styrdes jag att ligga vaken med öppna ögon och hålla rätt rytm på andningen. Andades jag minsta fel fick jag medelst djupandningar backa bak tills jag hade rätta rytmen. Å detta kaos av, ja vad? Fattade ingenting. *När jag blev tvungen genom ” prövningar ” pina mig själv frågade jag gång på gång- Varför gör ni så här mot mig? – Hö, hör på den du. Och det ska han fråga, fick jag som svar.* Men fick uppleva himmel också. Tackar min klåfingriga nyfikenhet som gjorde att närhelst jag kom åt i villervallan en pappersbit kastade jag ner de ord jag hann skriva där. Det blev många lappar. Under oktober och november skrev ner vad som , inte allt omöjligt, hände från 7/9-29/9. Efter det en ordlista på ord och meningar som ofta yttrades till mig. Sedan beskrivning av ” dans”där jag minst 10 timmar varje dag under djupandningar hela tiden utförde kroppsrörelser hit och dit med varje kroppsdel. Låter Inge vidare men faktum var att ju längre det pågick desto bättre mådde jag. 2014 berättade jag om detta för en psykläkare jag litade på. Det låter som du var i trance, sade han. Javisst, har sett på teve shamaner gå i trance. Tittade mig i spegel när jag var så där. Blev mörkrädd. Fy hur jag såg ut i ansiktet. Första ordet i ordlistan är Ler och Långhalm ( svenskt uttryck, sitta ihop som L. och L.Vara oskiljaktiga.) Det yttrades mest. Det präntades in i mig. Anspelar på två skeenden samtidigt. Befann mig många gånger så. Hur går det här till sa jag varje gång. Minst sagt förunderligt. Tänker ofta på dom dagarna. Har letat, läst, lyssnat på många många berättelser sen om andliga upplevelser. Har inte än hittat någon som stämmer in på min upplevelse som innehöll sådana mängder av företeelser i en rasande fart. Jo, i mitten av oktober föll bitarna på plats. *Det var svaret på min fråga- ”ska han fråga”- , och det var helt riktigt. *Två utarbetade texter har jag gjort om detta. En vad som hände mig 16/9 2008 och En resa i jordens inre. eller En resa till Hudiksvall eller Vad som hände mig den15/9 2008. Här kommer ett utdrag efter berättelsen, Resonemang: Kartan är min arbetsmetod för min träning att få kontakt med människor. I kartförklaringen punkt 3 Orientera sig, stanna ofta upp i mina tankar och fråga mig: Var är jag? Vad har hänt? Vad kan jag göra? Var är jag? Jag sitter vid mitt skrivbord och har ganska roligt. Vad har hänt? En resa i jordens inre. Sommaren och hösten 2008 hade jag ettsändebud, en vän i mig. Som hjälpte mig erfara sånt som för mig i vanliga fall är dolt. På det viset fick jag både själslig och kroppslig behandling och läkning. Duger men förklara hur sändebudet kom och förklara hur behandlingen gick till. Förklara också vad som blev bra. Men inte nu. Gör det en annan gång. Jamen jag kan göra det……. Ja, ja, ja men nu gör jag det någon annan gång. När det får jag se. Ja, men……. Tänk så här. Jag vet ju detta. Jag har upplevt det. Ingen annan vet något om detta, förutom Gusten. (mitt husdjur). Det vore så lätt………. Nu avbröt jag mig. Gör inte så. – Få se nu- hur tänkte jag. Äh, i varje fall duger det bra. Jag får skylla mig själv som skrev så, för det driver mig att fortsätta att förklara. Jag skulle ju skriva i klartext, rakt på. Det har jag rätt i. Men jag ska inte genom en klartext drivas till att hålla något slags försvarstal om vad jag varit med om. Nej, det kan jag göra i en Pingstkyrka. Just det. Det var roligt. Meningen med att berätta om det här är något helt annat. Vadå för något? Det är mitt sätt att vara. Jag har alltid velat visa folk vad jag ser. Ja, det har ända sen jag var liten. Ja, och då är det inte så konstigt att jag vill berätta om det märkligaste och mest omvälvande jag varit med om. Meningen med att jag berättar om det här————. ———-att jag vill det så väldigt gärna. Ja. Men———/. ———jag kan ju inte berätta allt jag har i mig om detta. Nej. Omöjligt. Men jag vill ju. Ja, men det finns ingen anledning till brådska. Nej. Allt det märkliga som hände mig har en glans i sig. Som i en saga? Kanske det. En saga som är Fin, Bröderna Grym och Bra. Nu. Glansen från en sån saga vill inte ha någon stress och brådska. Nej, jag vill inte att något av det märkliga som hände mig ska få en törn, mista glansen och försvinna genom att jag brådskar fram en bristfällig berättelse. Även liten Tuva stjälper ofta stort lass. Om glansen är villig så kanske något av den följer med ända in i en berättelse. Jag får lära mig eftersom eftersom. Under tiden leker jag med dom indigrienser som står till buds Leker? Jag vill bara påminna mig om att jag fortfarande håller på att orientera mig. Med min arbetsmetod kartan. Jag frågar mig fortfarande vad som hänt. Ja, jag vet ju någorlunda vad som hänt sommaren och hösten 2008. Några timmar från 15 september har jag berättat, resten vet ingen annan än jag om. Det är så mycket nervända denna lilla bit jag vill berätta om. Jag kan dra loss en ännu mindre bit av allt. Jag vill berätta om när jag lagade mat. Jag vill berätta om när jag sköts in i Röntgenapparaten. Jag vill berätta om Mr. Watson. Jag vill berätta om Nicke Nyfiken. Till slut frågar jag mig. Allt som hände sommaren och hösten 2008. Minns jag verkligen allt som hände? Nej. Det räcker med det jag har i mig från den tiden, Det räcker. Förresten————- ———— sändebudet, min vän. Vet jag vem eller vad det är? Nej. Men jag minns den vänliga kvinnliga rösten jag kunde lita på och luta mig mot. Ja. Jag saknar många gånger tiden med min vän med den rösten. Det är sant. Men det behöver jag inte göra. Nej det är sant. Det har hänt en hel del med mig sedan dess. Det är sant. Hela tiden sedan dess har jag trott på mig själv och kunnat se framåt. Det är bra. Vad kan jag göra? Behandling pågår på Psykiatriska mottagningen. Här forsätter jag med hjälp av Ann-Mari träningen att få kontakt med människor. Bra, ut och lek nu! * Mellan 1998- 2008 var jag sjuk jag varken före eller efter så varit. ” trodde hjärtat skulle spricka ”- ” måsta andas fortare så inte jag dör ”- ” hela tiden fullt med slem och snor”- ” måsta stanna flera gånger varenda gång upp till lägenheten ”. 2001 var jag helt desperat. Hade då sökt med ljus och lykta bot hos läkare och all annan vård. Grunnade på hur jag skulle ta livet av mig. Men ” fegade” ur. Tanken att det är fel hade jag. Desperat utan någon…….. då……. på mina knän mot min säng med knäppta händer…… med full inlevelse……. Gode Gud! Hjälp mig med att genom ge mig den hårdaste behandling jag tänkas kan utstå bli frisk. Gode Gud. Amen. Jag frågade ideligen-” varför gör ni så här mot mig?” och fick som svar-” hör på den du och det ska han fråga ”- Just det. Det var ju jag som bad om det.*

Och viktigaste av allt är andningen. Vi föds med en andning och dör med en andning. Däremellan en massa andningar.