Att känna<>känna igen marken under fötterna när jag går på den.

Det att landskapet framför mig förändras bara jag rör mig några meter åt det ena eller det andra hållet har alltid fascinerat mig. Berg, åsar och kanter liksom rör på sig, åker in i varandra, fram och bakom varandra. Landskapet skapar en känsla av oändlighet hos mig genom att det är så kuperat. Det finns hur mycket yta som helst att röra sig genom och ständigt hitta nya platser som tilltalar. Jag upp till övre hyggeskanten och följer den mot den andra änden.? För att få se hur det väldiga panoramat ändrar sig hela tiden, medans jag går. Bergskammarna rör på sig och går upp och ner och gömmer sig bakom och framför varandra. När jag går tillbaka till bärstället funderar jag över hur det går till med alla dessa rörelser i landskapet, hur det hänger ihop med mina yttre rörelser och länkas samman med mitt hit och dit-stormande inres tanke- och själsliv. Jag begriper det med irationell känsla, men, nej jag begriper ändå inte det. Det enda jag vet säkert är att utsikter alltid lyckas slå till mig så att allt annat stoppar upp i mig- slår till mig med häpnad och fascination.

sig ge