Vaknade och klev upp halv fem. Håll balansen. Fick idè. Fick idé igen. Fick ihop mig till toaletten. Ingen tävling. Men likväl ömsom skönjs ömsom döljs det. Vill inte ha sådant som fördunklar. Behöver sådant inte eller. Ser igenom ändå, ömsom skönjs….. Läser dagbok bakåt 14 år samma datum med frukost. Tja, 2011 detta datum sådant för mig icke ovanligt. Med missbrukproblematik och psykisk ohälsa har man en taskig kombination att se igenom. Som då 9 år sedan. …helt annorlunda idag sedan jag slutade med SSRI medicinen igår. Huvudvärk, illamående och allt det andra har gått över…….. Vill inte ha mediciner som fördunklar. Ja, vad säger man efter att från 1986 haft psykvården som bot och kan på dessa år direkt peka på 2 saker psykvården givit som bot. 1. Medicin som lindrar det värsta av min sociala fobi, folkskygg het. 2. Från september 2008- oktober 2013 kognitiv terapi. Som gjorde att jag fick inte bara terapeuten som vän utan också mycket annat. Ja Landstinget drog in här i Ljusdal så Ann-Mari flyttade. Men innan sade hon:- du behöver fortsätta med detta så jag har ordnat med en efterträdare som kommer hit vid dina besök. Det kom aldrig någon ny terapeut. Frågar än efter 8 år men får inget svar…. Jo det stämmer. Det som sägs mig är, varken ja eller nej, vet inte, höra dig för där och där….. Jag vill inte ha sådant som dessa ord fördunklar. Men jag ser igenom ändå. Som att min dagbok heter Ler och Långhalm och att vi i Sverige lärde oss i skolan hur man i Skåne blandade lera och halm så att deras hus blev stabila. Ömsom skönjs ömsom döljs. Nåväl, kognitiv terapi är för mig att dagboken sitter samman med nu-då-här-hur-vart-och-komplement-till dagboken. Sitta ihop, vara oskiljaktiga som Ler och Långhalm. Kul. Men känns ändå ensamt. 1. Medicinen som kapar det värsta av min folkskygghet har tagits bort. Bort? Ersättningsmedicin? Kontakta läkaren? Vem? Han? Hon? Vart? När? Åtta frågor jag inte fått svar på. Kommer väl att visa sig efterhand—– sägs det mig. Jovisst så sant. Men. Äh som patient i primärpsykvården såväl i slutenpsykvård har man rätt att få information om än vad som just står på tapeten. Muntligt. Om det handlar om medicinering har man också rätt att få information muntligt och i synnerhet då ändring av väl beprövad medicin sker vilket att vården då ser extra med sina regler och rutiner att förloppet blir bra som möjligt. Det har blivit väldigt mycket sämre nu i sjukvården. Alltid hört folk säga så. Jag tror inte jag behövt säga så förrän…… Ömsom……ser igenom..2013! Bor i Gävleborgs län. Landstinget gjorde nedskärningar i Ljusdals kommun som att, kanske mer, Öppna Psyk- mottagningen med läkare, administration, kuratorer, terapeuter m.m försvann utom två sjuksköterskor. Försvann vart? Till Hudiksvall, du får vända dig dit nu för nu ordnar vi allting där…. vadå där…..fördunkling kom och fördunk….. Ah, fan ett fel har det blivit ser jag med egna ögon hela tiden 15/10-2/10 inlagd Hudiksvalls sjukhus slutenpsykvårdavdelning 10A. Max 12 -13 patienter tar man in där. Helt okej. Hur många som är i personalen är jag nyfiken på och räknar en dag. Nästa dag börjar jag räkna på morgonen. Nä. Hopplöst. Det är alldeles för strid ström av personal, oftast fler än en, som anländer?????? anländer de godtyckligt effektivt hit och dit. Nej varför räkna. Hoppas jag kommer hem utan abstinens. Vilket jag inte gjorde eftersom det finns rutiner och regler i slutenpsykvård och jag begärde 15/10 remiss för abstinens kunde inte sova,alltså jag begärde en veckas minst avgiftning i uruselt tillstånd typ fan e ja galen nu ah fan hjälp med du hallå jävla idiot jag kolla vaken tio dygn utan nästan äta å på de utslitna höftlederutanvila å på de vafan mystisk sjukdom helt år men bra sjukdom för husläkare i Ljusdal tror på vad jag säger och fortsätter sitt arbete äh det här gå. Sjätte dagen, söndag fick jag ingen avgiftningsmedicin för den hade nertrappats klar. Fattade inte ett ord. Tålmodigt vänta ut och ur denna osammanhängande ström av personal först skilja ur skötare med tydlig namnbricka på bröstet, som kan frågas och får vänta till svar, sjuksköterskor med lika tydliga namnbrickor på bröstet men måste vara rätt sjuksköterska som stannar och lyssnar tills hon förstår vad jag säger. Senare på eftermiddagen får jag för första gången av alla år be om vid behov medicin. Nästa dag hade försett mig med två paket cigaretter för att ha något till fingrarna. Ber om behovsmedicin som denna dag har mindre styrka eftersom jag är inlagd på avgiftning. I samma veva får jag diffus information att får åka hem om dagar. Vilket blir ett riktmärke som kräver mycket av mig att hålla balansen. Jo, blev utskriven då. Inte mycket friskare än jag kom men nu hade nytt hänt som jag blev förtjust över. Från och med kvällen före hade nu där jag gick ut till taxin 3 olika sjuksköterskor sagt samma sak till mig och jag gav var och en varsin eloge för det. De sa: Jag tycker läkaren varit onödigt sträng mot dig. Åtminstone en krisdos hade han/hon kunnat lämna kvar av din medicin du haft i så många år. Men jag har droppat på lite extra på denna behovsmedicin så kanske det hjälper lite . Så åkte jag hem och det blev som det blev.